logga bruksschafer.se
Home » schäfer » Rasstandard och historik
Maj
12

Källa rasstandard och historik per den 2011-05-12:
Rasstandard och historik schäfer från AfS
Rasstandard
Hemland: Tyskland

Användningsområde: Mångsidig bruks-, vall- och tjänstehund

NKU-klassifikation: Grupp D

FCI-klassifikation:
Grupp 1 – Bruks-, vall- och tjänstehund
Sektion I – Schäferhundar med arbetsprov

Bakgrund – Ändamål:
Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i Verband für das Deutsche Hundewesen e. V. (VDH) är som grundare ansvarig för standarden för tysk Schäfer. Standarden utvecklades ursprungligen vid det första klubbmötet i Frankfurt am Main den 20 september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz. Ändringarna gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28 juli 1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909, styrelsemötet i Wiesbaden den 5/9 1930 och avelskommitténs och styrelsens möte den 25 mars 1961.

Standarden reviderades och fastställdes av världsförbundet för Tyska Schäferhund klubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden omarbetades vid SV fullmäktige och styrelsebeslut den 23-24 mars 1991.

Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter klubbens grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från central- och sydtyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram en hund, i högst grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål framställdes standarden för tysk schäfer, avseende såväl fysisk byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.

Rastandard bild

Rastandard och ordlista

Helhetsintryck:
Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något långsträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och ben stommen stark.

Viktiga måttförhållanden:
Mankhöjden för hanhund 60-65 cm
Mankhöjden för tik 55-60 cm
Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.

Uppförande och karaktär:
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps, vakt-, skydds-, tjänste- och vallhund.

Huvud:
Huvudet skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för spetsigt. Huvudet skall vara torrt och med lagom bredd mellan öronen. Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra.

Proportionen skalle – nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt avsmalnande mot nosen, längs ett sluttande men inte utpräglat stop och övergår i det kilformiga nospartiet. Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade.

Nos:
Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte önskvärt. Nostryffeln måste vara svart.

Läppar:
Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara utåtstående. Ögonens färg skall vara så mörka som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.

Öron:
Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron är felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel.

Bett:
Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, d v s överkäkens framtänder skär saxartat över underkäkens. Överbett, underbett eller tångbett är felaktigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad med luckor). Felaktigt är också rätlinjig framtandsrad. Käkarna skall vara kraftigt utvecklade med tänderna djupt inbäddade i käkarna.

Hals:
Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst halsskinn eller hakpåse. Halsen bärs i ca 45o vinkel till kroppen.

Bröst:
Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång som möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av mankhöjden. Revbenen skall vara ganska välvda. Bröstkorgen varken tunnformad eller flat.

Rygg:
Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken, den obetydligt sluttande ryggen och det lätt sluttande korset, utan synligt avbrott. Ryggen är fast, kraftig och muskulös. Länden skall vara bred, väl utvecklad och muskulös. Korset skall vara långt och lätt sluttande ca 23% och omärkligt övergå i svansansättningen.

Svans:
Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och svansen bäres i en mjuk utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller i rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över horisontalplanet. Operativa ingrepp är förbjudna.

Framben:
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka, och sedda framifrån absolut parallella. Skulderblad och överarm skall vara lika långa och medelst kraftiga muskler vara stadigt fästade vid kroppen. Den ideala skulderblads- och överarmsvinkeln är 90o, men når i regel upp till 110o. Armbågen får varken i vila eller i rörelse vara vare sig utåt- eller inåtvriden. Underarmarna är från alla sidor sett raka och sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa. Mellanhandens längd skall vara 1/3 av under armens, och vinkeln till underarmen skall vara 20-22o. Fel vinkel, d v s en alltför vinklad mellanhand eller en alltför stel mellanhand minskar bruksvärdet, i synnerhet uthålligheten.

Framtassar:
Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda trampdynor. Klorna skall vara kraftiga, välvda och likaså mörka.

Bakben:
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda, och sedda bakifrån vara parallella. Lår och underben skall ha ungefär samma längd och bilda en vinkel på ca 120o. Låren skall vara kraftiga och muskulösa. Hasen är fast och väl utvecklad. Mellanfoten under hasen skall stå lodrätt.

Baktassar:
Baktassarna skall vara slutna och lätt välvda. Trampdynorna skall vara hårda och mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.

Rörelser:
Den tyska schäfern är en travande hund. Extremiteternas längd och vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att bakbenen och frambenen kan förflyttas lika långt under kroppen utan att rygglinjen väsentligen förändras.

Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna. Om kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck. Vid jämnt och lugnt trav bäres huvudet framsträckt och svansen något lyftad, varvid en oavbruten mjuk obruten rygglinjen från öronspetsen längs nacken och ryggen ända till svansspetsen framträder.

Hud:
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.

Päls:
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och underull. Täckhåret bör helst vara tjockt, rakt och hårt, samt ligga slätt. Håret skall var kort på huvudet, inklusive inre delen av örat, framsidan av benen, tassar och tår. Det skall vara något längre och tätare på halsen. Håret är längre på benens baksidor ner till hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädda.

Färg:
Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning. Svart sadel och mask. Obetydliga små vita tecken på bröstet liksom mycket ljusa insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt. Nostryffeln måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus eller stickig ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist. Underullen skall vara ljusgrå. Vit färg är inte tillåten.

Storlek/Vikt:
Mankhöjd
Hane: 60-65 cm
Tik: 55-60 cm

Vikt:
Hane: 30-40 Kg
Tik: 22-32 Kg

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna var fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Svåra fel:
Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna: Detta görs om inte rasstandarden med fokus på mentalitet följs. (Rädsla (orädd), samarbete, gripande, nyfikenhet.(+ Nerver))
Felaktiga öron: För lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron.

Betydande pigmentbrist. Starkt begränsad totalstyrka (brist på fasthet).

Tandfel: (alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte gäller diskvalificerande fel)

Historik
Schäfern är som ”typ” en mycket gammal hund. Man har hittat kranier ända från bronsåldern, det vill säga runt 2000 år f Kr, som till sin utformning är nästan identisk med dagens Schäferhundar.

Denna ursprungsform har sedan genom alla år bevarats och nästan helt förskonats från mänsklig ”hjälp”. Från början hölls Schäferhund som vakthund för bostäder och lösdrivande boskap av olika slag, men under de senaste århundradena blev den alltmer en vallande hund för får, en så kallad herdehund, och det är också därigenom den fått sitt namn.

Fåraherde heter på tyska Schäfer, och herdens hund blir därför helt logiskt Schäfer- hund. Debuten för den moderna Schäferhunden skedde på en utställning i Tyskland 1899, där den uppmärksammades av två män, Max von Stephanitz och Artur Meyer, som sedan kom att bli Schäfertysklands dominerade krafter under många år. Dessa herrar var mycket entusiastiska och bildade redan 1899 den tyska Schäfer- hundklubben (SV) och man skrev också detta år den första exteriöra och mentala rasstandarden, en standard som med bara marginella ändringar gäller än i dag.

Enligt många sakkunniga är det först de senaste 10 till 20 åren som hundarna börjat se ut som den exteriöra delen av standarden föreskriver.

I princip finns inte något arbetsområde som är främmande för en Schäfer. Inte minst dess insatser på tjänste-hundsidan har rönt stor uppmärksamhet. Redan i början av 1900-talet introducerades den som polishund i Tyskland och den fick också många och viktiga uppdrag under första världskriget, där den definitivt befäste sin användbarhet.

Värdens populäraste ras, en mångsidig brukshund
I de flesta länder världen över toppar Schäferhunden år efter år registreringstabellerna som mest köpta hund. Anledningarna är naturligtvis flera, men de många användningsområdena är nog skälet till att så många människor väljer denna ras.

Det finns knappast någon uppgift inom hundsporten, eller i samhällets tjänst, som inte en Schäferhund klarar av.

Allmänt om rasen
Schäferhunden är visserligen världens – och Sveriges populäraste ras, men det är för den skull ingen renodlad sällskapshund. Den måste få jobba med både benen och hjärnan för att bli lycklig. Man behöver inte flänga runt hela Sverige och tävla varje helg (även om det oftast är rätt kul), men man måste bibringa hunden kunskaper i en eller flera bruksgrenar. Kunskaperna ska givetvis sedan underhållas med täta träningspass.

En Schäfer som inte får jobba är ingen lycklig Schäfer
Rent allmänt kan man säga att bara riktigt aktiva människor kan komma i fråga för att ha Schäfer, aktiva genom att promenera i skog och mark, och som dessutom har tid att arbeta med hunden. En fråga som oftast ställs är om barnfamiljer kan skaffa Schäfer. Rasen passar bra i en barnfamilj om hunden och barnen, med föräldrarnas hjälp, får lära sig visa respekt och ta hänsyn till varandra.

Inte minst måste det finnas regler som måste följas från båda håll. Även som oerfaren hundägare kan man mycket väl köpa Schäfer. Förstagångs ägarna har som regel ett stort hundintresse, vilket med lite hjälp kan utvecklas till ett väldigt fint förhållande med hunden. Som hos alla raser bör man vara lyhörd för råd och anvisningar och vilja lära sig ”allt”. Är man det, kan rasvalet av en Schäfer bli mycket lyckat, även om det är den första hunden.

Egenskaper och mentalitet
Enklaste sättet att beskriva en Schäfer är att citera en bit ur standarden:

”En Schäfer skall ha ett jämt humör och ha goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste– och vallhund”.

Man kan säga att den skall utstråla styrka vighet och självsäkerhet samt inge respekt och vara samarbetsvillig. En valp har naturligtvis inte utvecklat alla egenskaperna till fullo, men med en ägare som har intresse tid och engagemang, kommer den säkert att leva upp till vad som ovan sägs. Förarkontakten är bland det viktigaste vid hundens uppfostran, oavsett vilken ras det rör sig om. Om den är god, och signalerna från föraren är så tydliga att hunden aldrig behöver tveka eller missförstå budskapet, finns stora chanser att hunden skall bli precis som man vill ha den.

En normal Schäfer finner sig tillrätta i de flesta situationer och miljöer.
Den har därför inga problem att koppla av i hemmets lugna vrå under förutsättning att den fått tillräcklig motion och stimulans. Inom sin egen flock är den oftast kontaktsökande, och stundtals kelig och ömhetsberoende. Med rätt ledarskap är det inga problem med självständighet.

Mot främlingar skall den ha en något avvikande inställning, utan rädsla och utan alla former av aggressivt eller hotande beteende, alltså fullständigt godlynt. Att väldigt många människor har stor respekt för Schäferhundar beror säkert på att den liknar vargen (den gamla folktron om vargens farlighet lever fortfarande kvar), och att den syns ofta ”vilt bitande” vid TV-reportage från idrottsevenemang med mera, (något som är inlärt och sker på kommando), samt att den kan vara något reserverad i sitt sätt att hälsa på främmande människor. Detta gör att den kan användas som vakthund. Den skall då ha ett balanserat uppträdande.

Schäferhundens intresse för att jaga (vilt) är inte utpräglat och brukar inte vara något större problem. Den kan visserligen göra små utflykter ibland, men håller sig som oftast inte längre bort än att den har flockledaren inom synhåll.

I sitt förhållande till andra hundar av samma kön är den bättre än genomsnittet. Antalet bråk och slagsmål är förhållandevis få (med tanke på hur många Schäfrar det faktiskt finns). Med träning i ung ålder och rätt ledarskap kan ett eventuellt problem med detta nästan helt elimineras.

Vardagsliv med Schäferhunden
En Schäfer skiljer sig inte från andra raser när det gäller vardagslivet. Inte heller motionsbehovet skiljer sig från andra brukshundar som bör bestå av dagliga promenader, kombinerat med annan regelbunden motion som till exempel cykel-, jogging-, skidturer (med pulka), eller varför inte simturer på sommaren om man kan ordna detta.

Det ungefärliga motionsbehovet är två till 3 timmar om dagen, plus en stunds mental aktivering i form av till exempel lydnadsträning.

Allt sammantaget borgar för att hunden mår bra och orkar utföra det arbete som vi ålägger den, oavsett om det är på det fysiska eller det psykiska planet. Det spelar inte så stor roll hur man aktiverar sin hund, huvudsaken är att man gör det, såvida man inte har en klar målsättning med sin utbildning förstås, som att bli brukschampion,
lydnadschampion, bevakningshund, hemvärnshund, räddningshund, draghund, vallhund, eftersökshund eller vad det nu må vara.

En Schäfer som fått sitt behov av fysisk och mental aktivering tillgodosett kan som vuxen vara ensam hemma några timmar, även om detta inte är så lyckat. Schäfern är ett utpräglat flockdjur och vill helst umgås med folk, det vill säga sin familj så mycket som möjligt.

Sammanfattning, motion och aktivering
– Drygt två timmarsmotion per dag – plus mental aktivering
– Lugna vardagspromenader
– Långa skogspromenader
– Cykelmotionering
– Sim- motionering
– Följa med på ridturen
– Följa med på joggingturen
– Följa med på fjällturen
– Spår, skydds, enligt svenska eller internationella former
– Sök, rapport
– Lydnadsdressyr/tävlingslydnad
– Draghundssport
– Räddningshund
– Bevaknings- Hemvärns- Räddningshund
– Polisiärt arbete
– Annat tjänstehundsarbete
– Viltspår

Personligen tycker jag att nosarbete bättre mentalaktivering än lydnad;)

Varför avlar man på en hund som ser ut som en schäfer men är långt ifrån mentalt, och på grund av detta inte kan användas till vad rasen är avsedd för???

Till och med rasklubben verkar inte se något problem med det ovan, vilket är skrämmande…

Nedan lite olika bra åtgärdspunkter som båda två är i samma linje…
Båda borde vara rimliga krav för uppfödning av hund inom bruksras!

Från Reino:
1. Följ rasstandarden med fokus på mentalitet. (Rädsla (orädd), samarbete, gripande, nyfikenhet.(+ Nerver))
2. Höj kraven på rasens uppfödare. (Kunskap, följa riktlinjer mm, använda de verktyg som finns i dag och kommande i avelsplaneringen. )
3. Skärp uppföljning MH/MT och ED/HD till hela kullar.
4. Inför hälsodeklaration. Personlig kommentar:(inte bara röntgen (som många kommenterar i debatten) utan alla sjukdomar, var öppen åkommor som kan finnas i linjerna. Lasta inte över problemen på valpköparen utan låt uppfödarna ta ansvar, finns det risk för åkommor delge köparen innan affären, annars ser jag det som oseriöst…)

Från Sten Ström:
A.God hälsa.
B.Mentalt sund.
C.Arbetsduglig.
D.Exteriör enligt rasstandard

Sluta gnälla på att MH/MT inte är bra i avelsarbetet, visst de är inte så bra att de inte kan bli bättre, men i dag har vi inget som slår dessa Beskrivningar/Tester i avelsarbetet, därför borde det vara ett rimligt krav att tillämpa dem och göra det för att förbättra aveln, inte för sakens skull…
Samma sak att följa Reino och Stens punkter ovan är ett rimligt krav.

Be Sociable, Share!

Add reply

WordPress SEO fine-tune by Meta SEO Pack from Poradnik Webmastera