Bruksschäfer blogg

Schäfer
Engelska: Alsatian [dog], eller US: German Shepherd Dog (GSD)
Ursprungsland
Tyskland
Rasgrupp
SKK: Vall-, boskaps- och herdehundar
FCI: Group 1, Section 1
AKC: Herding Group
ANKC: Group 5 (Working Dogs)
CKC: Herding Dogs
KC(UK): Working Group
NZKC: Working

Schäferhund, ofta endast schäfer (tyska för “herde”), är en hundras som ingår i den tyska vallhundsgruppen. Fortfarande vallas får med “icke rasrena” schäferhundar i tyskland, och fast dessa hundar inte ställs ut eller har stamtavlor, är de ättlingar till arbetande fårhundar vars anor kan spåras till bronsåldern.

Marcus Terrentius Varro (116-27 f.Kr.), romersk historiker och författare, var en av de första som beskrev schäfern. Han nämnde för övrigt bara vita hundar, vilka idag inte är godkända inom schäferaveln, och efter att ha avlats ett tag i Amerika kom de att godkännas i Schweiz, och har senare inlemmats internationellt som “Vit herdehund”, men ursprunget är detsamma. Det finns helt vita schäfrar och helt svarta, men de vanligaste är bruna med svart nos och svans och en svart “sadel” på ryggen.

Modern schäfer [redigera]

Vad man vanligen idag menar med schäfer, är den renodlade sällskaps- och arbetshunden som “föddes” i början av tjugonde seklet. Schäfern är idag världens populäraste ras, men rekommenderas inte som renodlad sällskapshund, eftersom den kräver en kompetent och intensiv dressyr, och behöver arbeta för att må bra. Rasen som helhet har dessutom stora problem med hälsan, bland annat har många individer problem med lederna, ryggen och med olika allergier.

Ur standarden sägs: “En Schäfer skall ha ett jämnt humör och ha goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste– och vallhund”.

Det föds cirka 50 000-60 000 schäfervalpar varje år i Tyskland.

Olika schäferlinjer kan skilja sig väldigt mycket åt vad det gäller exteriöra och mentala egenskaper. Något som den blivande schäferägaren bör sätta sig in i noggrant före köpet.

Dagens schäfer har en mer böjd rygg än ursprungligen. Rasen har i Sverige tenderat att dela sig, en variant för de som vill använda hunden till utställning och sällskap, denna Schäfer har den mer böjda ryggen och sämre fysiken och ett mycket lägre temperament. Schäfer för tjänst och bruks finns dock också kvar i stor utsträckning. Schäfer av brukstyp har kraftigare muskulatur, är något lägre och har rak rygg.

Historia [redigera]

Den moderna schäferrasens grundare var ryttmästare Max von Stephanitz 1864 -1936) påbörjade aveln av den moderna schäferrasen.

Hans första hundar var tiken Freya von Grafrath som inköptes 1897, och en hanhund som föddes i Hannover 1895 och hette Hektor Linksrhein vilken inköptes 1898 för 200 Mark i Frankfurt och fick nr 1 i stamböckerna. Hektors farfar “Greif” som ställdes ut i Hannover 1882 var vit, varför än idag en del schäfrar är vita, även om vita schäfrar förbjöds 1933 i europeisk schäferavel och kallas idag vit herdehund.

Fler hundar bildade grunden och de var av två typer, en lite mindre med stående öron varggrå päls fran Thüringen, och en annan typ fran Württemberg, vilken härstammade fran de Schwäbiska alperna och Alsace, därav det engelska namnet Alsatian.

* 1901 erkändes schäfern som polishundsras i Tyskland
* 1905 stambokfördes den första schäfern i Sverige och
* 1913 började schäfrar användas inom göteborgspolisen.
* 1924 bildades den första Svenska Schäferhundklubben.

Max von Stephanitz, tysk ryttmästatre, född 30 december 1864 i Dresden, död 1936 , son till Friedrich Willhelm von Stephanitz, Ordförande 1899- 1935 i den av honom 1899 grundade tyska schäferhundklubben. En dag i slutet av 1800-talet vid Rhen där von Stephanitz tjänstgjorde som ung rekryt vid det tunga rytteriet, studerade han en herde med sina herdehundar i arbete, och blev så begeistrad att han senare bestämde sig för att förädla denna hundtyp och skapa en hund lämplig för allt möjligt arbete i mänsklig tjänst, vilket blev den nutida schäfern.

Max von Stephanitz utformade också en model för hur han trodde att herdehundarna utvecklats från vargen.

Erik Wilsson orienterade om Försvarsmaktens avel och uppfödning vid SBS årsmöte 2006

I samband med SBS årsmöte våren 2006 hölls tre föredrag. Varav ett avhandlade FHTE och då i första hand deras framtida uppfödning – föredragshållare Erik Wilsson med förflutet hos HS i Sollefteå, i jakthundskretsar och numer sedan januari -06 anställd vid FHTE:

Nuvarande uppdrag för Försvarsmaktens(FM’s) behov - avelsuppdrag 50 dressyrämnen årligen vilket kräver ca 200 valp. På sikt ev. trygga andra statliga myndigheters tjänstehundsbehov. Avelsstationen ligger i Sollefteå

Målbild: Frisk och arbetsvillig schäfer lämplig för förarskydd och bevakningshund.

Slutsats: Uppdraget kräver en sluten genpol på ca 80 tikar och 10-15 hanhundar

Metod: Tik provkull + ytterligare tre kullar vid godkänd provkull. Hane tre provkullar + ytterligare kullar upp till 100 valp (avelsstopp)

SKK-s grundregler etik skall ligga till grund.

Önskemålet är en sluten pol för att på det sättet få kontroll. Men man behöver och vill där det är lämpligs samverka med yttre uppfödare. Bristen som för närvarande föreligger hos de flesta uppfödarna är att de förmår inte skapa en ordentlig uppföljning av sin valpproduktion. FHTE tänker sig att samtliga hundar kommer att bli noggrant uppföljda. Samt utvärderade både individ vis, kull och tik- respektive hane-bas.

Kriterier/krav på avelsdjur: Friska, Ur friska kullar, Godkänt mentalt index, Kullindex mentalitet bättre än medel.

OBS Man kan inte sätta kraven högre än att man får tillräckligt antal hundar.

Mentalitet: Uttagning dressyr, uttagning linje och uttagning blivande avelsdjur

Testorganisation: Det skall var en lite grupp (2-3) som tjänstgör som beskrivare/testare. För att på så sätt skapa en enhetlig bild som inte får stora variationer på grund av olika testledares bedömning. För närvarande är kapten Pierre Wahlström testansvarig.

Testresultaten varierar med anlag, uppfödning, tik, utfordring, fostran, dressyr, ålder, testare och testplats

Hundarna tas in för test vid 15-18 månaders ålder.

Per-Erik Sundgren gav i sitt PM 2006 angående schäferavel följande rekommendationer:

”Schäfern är den i särklass bästa allroundhundrasen för bruksverksamhet om den kan hållas frisk samt fysiskt och mentalt i gott skick. Samhället har ett behov av tillgång till tjänstehundar för en rad viktiga funktioner. Erfarenheterna visar att samhälleliga institutioner inte på egen hand förmår hålla tillräckligt med bra avelshundar för att trygga tillgången till bra brukshundar. Det vilar därför ett särskilt ansvar på schäferuppfödare att planera sitt avelsarbete väl så att samhällsbehovet av bra tjänstehundar kan tillgodoses. Det arbetet bör naturligtvis ske i nära samarbete med samhällets institutioner, som då samtidigt kan ge viktiga bidrag till brukshundsporten.

Den som vill uppnå specifika avelsmål kan inte lägga ansvaret för urvalet helt i andras händer. Med den mycket omfattande internationella rekrytering av hanhundar som redovisas i SKKs rasdata är det egentligen så att avel med schäfer inte bedrivs i Sverige. Inom alla annan husdjursavel kallas den typ av verksamhet som vi i huvudsak har inom schäferaveln för upp-förökningsavel. D.v.s. man utnyttjar andras avelsarbete och uppförökar och sprider det till slutanvändare. Det första rekommendation är att svenska uppfödare av schäfer radikalt lägger om de grundläggande avelsprinciperna och främst grundar sitt avelsarbete på hundar som uppfötts och provats i Sverige och vars kvalitet man därför kan ha avsevärt bättre kontroll över. Om man sedan decennier har köpt in det bästa som stått att finna utomlands bör den svenska stammen av schäfrar gott och väl hålla för ett mer självständigt avelsarbete med starkare inriktning på nationella mål.

Den första väsentliga omläggningen av avelns inriktning bör gälla exteriören. Det finns inga exempel i naturen på travande djur med en så extrem anatomi som den moderna utställningsschäfern. Det är över huvud taget inte möjligt att skapa fysiskt sunda djur med utgångspunkt enbart från exteriöra ideal. Naturen ger många exempel på exteriört fulländade djur som många är utomordentligt estetiskt tilltalande. Men i naturen skapas exteriören ur funktionen och aldrig tvärtom så som inom många hundraser. Ett första led i att rätta till vad som kommit att gå allvarligt fel i 1900-talets schäferavel är därför att införa fysiska prov som verkligen testar hundarna fysiska prestationsförmåga.

När det gäller mentala egenskaper rekommenderas ett mer systematiskt utnyttjande av MH- beskrivningarna med utvärdering av hela avkommegrupper. Vid rätt hantering av insamlad information kan man undvika det problem som består i att enskilda avkommegrupper kan framstå som mycket bra så länge individantalet är litet för att bli alltmer lika medeltalet när avkommegruppen växer. Det finns teknik att ta hänsyn till såväl avkommegruppens storlek som antalet kullar som individerna kommer ifrån för att ge rättvisare jämförelser.

Den nystart av statlig brukshundsavel som är på gång i regi av Försvarets Hundtjänstenhet bör kunna ge möjligheter till en nystart också för svensk schäferavel Strävan inom olika grupper att arbeta med speciella prövningsformer i stället för att samlas kring gemensamma prov för hela brukshundverksamheten är ineffektivt. Skillnaderna i olika provs förmåga att skilja mellan bra och dåliga djur sällan betydande. Däremot kan sådana särsträvanden leda till att man både förfogar över färre djur och mindre prövningsresurser var för sig för att skapa ett effektivt avelsarbete. Ett samlat avelsarbete med gemensamma mål och prövningsformer har mycket större förutsättningar att nå framgång än om var och en går sina egna vägar.”