Bruksschäfer blogg

ORIGINALSTANDARD:
1991-03-23

FCI-STANDARD:
1991-08-30; tyska

SKKs STANDARDKOMMITTÉ:
1995-04-04

URSPRUNGSLAND/HEMLAND:
Tyskland.

ANVÄNDNINGSOMRÅDE:
Mångsidig bruks-, vall- och tjänstehund.

FCI-KLASSIFIKATION:
Grupp 1: Bruks- vall- och tjänstehund.
Sektion 1: Schäferhundar med arbetsprov.

BAKGRUND/ÄNDAMÅL:
Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i Verband für das Deutsche Hundewesen e. V.(VDH), är som grundare ansvarig för standarden för tysk schäfer. Standarden utvecklades ursprungligen vid det första klubbmötet i Frankfurt am Main den 20 september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz. Ändringar gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28 juli 1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909, styrelsemötet i Wiesbaden den 5 september 1930 och avelskommitténs och styrelsens möte den 25 mars 1961. Standarden reviderades och fastställdes av Världsförbundet för Tyska Schäferhundsklubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden omarbetades vid SV fullmäktige och styrelse beslut den 23-24 mars 1991.
Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter klubbens grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från central- och sydtyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram en hund, i högsta grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål framställdes standarden för tysk schäfer,. avseende såväl fysisk byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.

HELHETSINTRYCK:
Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något långsträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och benstommen stark.

VIKTIGA MÅTTFÖRHÅLLANDEN:
Mankhöjden för hanhund 60-65 cm
för tik 55-60 cm.
Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.

UPPFÖRANDE/KARAKTÄR:
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt, skydds-, tjänste- och vallhund.

HUVUD:
Huvudets skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för spetsigt. Huvudet skall vara torrt och smed lagom bredd mellan öronen. Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra. Proportionen skalle - nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt avsmalnande mot nosen, längs en sluttande men inte utpräglat stop och övergår i det kilformiga nospartiet.
Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade.
Nostryffel: Nostryffeln måste vara svart.
Nosparti: Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte önskvärt.
Läppar: Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.
Käkar/tänder: Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, dvs framtänderna skall gripa in i varandra så att överkäkens framtänder saxartat skär över underkäkens. Överbett, underbett eller tångbett är felalatigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad med luckor). Felaktigt är också rätlinjig framtandsrad.
Käkarna måste vara kraftigt utvecklade med tänderna djupt inbäddade i käkarna.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara utstående. Ögonens färg skall vara så mörk som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.
Öron: Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron; är felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel.

HALS:
Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst hals-skinn eller hakpåse. Halsen bärs i ca 45° vinkel till kroppen.

KROPP:
Bröstkorg: Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång som möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av mankhöjden. Revbenen skall vara ganska välvda, bröstkorgen varken tunnformad eller flat.
Rygglinje: Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken och längs den lätt sluttande ryggen fram till korset, som sluttar lätt utan synligt avbrott.
Rygg: Ryggen är fast, kraftig och muskulös.
Ländparti: Länden skall vara bred, väl utvecklad och muskulös.
Kors: Korset skall vara långt och lätt sluttande (ca 23°) i förhållande till horisontalplanet och omärkligt övergå i svansansättningen.
Svans: Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och svansen bärs i en mjukt utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller i rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över horisontalplanet. Operativa ingrepp är förbjudna.

EXTREMITETER:

FRAMSTÄLL:
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka och sedda framifrån absolut parallella.
Skulderblad: Skulderblad och överarm skall vara lika långa och medelst i kraftiga muskler vara stadigt fästade vid kroppen. Den ideala skulderblads- och överarmsvinkeln är 90° men nr i regel upp till 110°.
Armbåge: Armbågen får varken i vila eller i rörelse vara vare sig utåt eller inåtvriden.
Underarm: Underarmarna är från alla sidor sett raka och sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa.
Mellanhand: Mellanhandens längd skall vara 1/3 av underarmens och vinkeln till underarmen skall vara 20-22°. Fel vinkel, dvs en alltför vinklad mellanhand (mer än 22″) eller en alltför. stel mellanhand (mindre än 20°) minskar bruksvärdet, i synnerhet uthålligheten.
Tassar: Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda trampdynor. Klorna skall vara kraftiga och mörka.

BAKSTÄLL:
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda och bakbenen sedda bakifrån vara parallella.
Lår: Lår och underben skall ha ungefär samma längd och bilda en vinkel på ca 120°. Låren skall vara kraftiga och muskulösa.
Has: Hasen är fast och väl utvecklad.
Mellanfot: Mellanfoten under hasen skall stå lodrätt.
Tassar: Baktassarna skall vara slutna och lätt vävda. Trampdynorna skall vara håda och mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.

RÖRELSER:
Den tyska schäferhunden är en travande hund. Extremiteternas längd och vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att bakbenen når fram under kroppen lika långt som frambenet når utan att rygglinjen väsentligen förändras. Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna.0m kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck.
Vid jämnt och lugnt trav bärs huvudet framåtsträckt och svansen något lyft, varvid en oavbruten, mjukt svängd rygglinje från öronspetsen längs nacken och ryggen ända till svansspetsen framträder.

HUD:
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.

PÄLS:
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och underull. Täckhåret bör helst vara tjockt, rakt och hårt samt ligga slätt. Håret skall vara kort på huvudet, inklusive inre delen av örat, framsidan av benen, tassar och lår. Det skall vara något längre och tätare på halsen. Håret är lägre på benens baksidor ner till hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädda.
Färg: Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning.
Svart sadel och mask. Obetydliga, små vita tecken på bröstet liksom mycket ljusa insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt.
Nostryffeln måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus eller stickiga ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist. Underullen skall vara ljusgrå.
Vit färg är inte tillåten.

STORLEK/VIKT:

MANKHÖJD:
Hanhund: l 60 - 65 cm
Tik: 55 - 60 cm

VIKT:
Hanhund: 30 - 40 kg
Tik: 22 - 32 kg

FEL:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

ALLVARLIGA FEL:
Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna.
Felaktiga öron: för lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron.
Betydande pigmentbrist.
Starkt begränsad totalstyrka (brist på fasthet).
Tandfel: alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte gäller diskvalificerande fel.

DISKVALIFICERANDE FEL:
Karaktärsfel, bitska och nervösa hundar.
Monorchider och kryptorchider liksom hundar med tydligt olika resp förkrymta testiklar. Se testikelstatus nedan!
Hundar med betydande öronfel resp svansfel.
Hundar med missbildningar.
Hundar med tandfel gällande avsaknad av en P 3 och en ytterligare tand,
eller en hörntand,
eller en P 4,
eller en M 1 resp M 2
eller sammanlagt 3 tänder eller fler.
Hundar med bettfel.
Överbett på 2 mm eller mer.
Underbett.
Tångbett i hela främre käken.
Hundar vars storlek avviker mer än 1 cm uppåt eller nedåt från tillåten mankhöjd.
Albinos.
Vit päls (också med mörka ögon och klor).
Långhårspäls (långt, mjukt, icke tätt åtliggande päls med underull, behäng på öron och ben, yviga byxor och buskig svans med behäg nertill).
Långhår (långt, mjukt täckhår utan underull, oftast med mittbena i ryggen. Behäng vid öronen, på benen och svansen).

TESTIKLAR:
Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Schäfer
Engelska: Alsatian [dog], eller US: German Shepherd Dog (GSD)
Ursprungsland
Tyskland
Rasgrupp
SKK: Vall-, boskaps- och herdehundar
FCI: Group 1, Section 1
AKC: Herding Group
ANKC: Group 5 (Working Dogs)
CKC: Herding Dogs
KC(UK): Working Group
NZKC: Working

Schäferhund, ofta endast schäfer (tyska för “herde”), är en hundras som ingår i den tyska vallhundsgruppen. Fortfarande vallas får med “icke rasrena” schäferhundar i tyskland, och fast dessa hundar inte ställs ut eller har stamtavlor, är de ättlingar till arbetande fårhundar vars anor kan spåras till bronsåldern.

Marcus Terrentius Varro (116-27 f.Kr.), romersk historiker och författare, var en av de första som beskrev schäfern. Han nämnde för övrigt bara vita hundar, vilka idag inte är godkända inom schäferaveln, och efter att ha avlats ett tag i Amerika kom de att godkännas i Schweiz, och har senare inlemmats internationellt som “Vit herdehund”, men ursprunget är detsamma. Det finns helt vita schäfrar och helt svarta, men de vanligaste är bruna med svart nos och svans och en svart “sadel” på ryggen.

Modern schäfer [redigera]

Vad man vanligen idag menar med schäfer, är den renodlade sällskaps- och arbetshunden som “föddes” i början av tjugonde seklet. Schäfern är idag världens populäraste ras, men rekommenderas inte som renodlad sällskapshund, eftersom den kräver en kompetent och intensiv dressyr, och behöver arbeta för att må bra. Rasen som helhet har dessutom stora problem med hälsan, bland annat har många individer problem med lederna, ryggen och med olika allergier.

Ur standarden sägs: “En Schäfer skall ha ett jämnt humör och ha goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste– och vallhund”.

Det föds cirka 50 000-60 000 schäfervalpar varje år i Tyskland.

Olika schäferlinjer kan skilja sig väldigt mycket åt vad det gäller exteriöra och mentala egenskaper. Något som den blivande schäferägaren bör sätta sig in i noggrant före köpet.

Dagens schäfer har en mer böjd rygg än ursprungligen. Rasen har i Sverige tenderat att dela sig, en variant för de som vill använda hunden till utställning och sällskap, denna Schäfer har den mer böjda ryggen och sämre fysiken och ett mycket lägre temperament. Schäfer för tjänst och bruks finns dock också kvar i stor utsträckning. Schäfer av brukstyp har kraftigare muskulatur, är något lägre och har rak rygg.

Historia [redigera]

Den moderna schäferrasens grundare var ryttmästare Max von Stephanitz 1864 -1936) påbörjade aveln av den moderna schäferrasen.

Hans första hundar var tiken Freya von Grafrath som inköptes 1897, och en hanhund som föddes i Hannover 1895 och hette Hektor Linksrhein vilken inköptes 1898 för 200 Mark i Frankfurt och fick nr 1 i stamböckerna. Hektors farfar “Greif” som ställdes ut i Hannover 1882 var vit, varför än idag en del schäfrar är vita, även om vita schäfrar förbjöds 1933 i europeisk schäferavel och kallas idag vit herdehund.

Fler hundar bildade grunden och de var av två typer, en lite mindre med stående öron varggrå päls fran Thüringen, och en annan typ fran Württemberg, vilken härstammade fran de Schwäbiska alperna och Alsace, därav det engelska namnet Alsatian.

* 1901 erkändes schäfern som polishundsras i Tyskland
* 1905 stambokfördes den första schäfern i Sverige och
* 1913 började schäfrar användas inom göteborgspolisen.
* 1924 bildades den första Svenska Schäferhundklubben.

Max von Stephanitz, tysk ryttmästatre, född 30 december 1864 i Dresden, död 1936 , son till Friedrich Willhelm von Stephanitz, Ordförande 1899- 1935 i den av honom 1899 grundade tyska schäferhundklubben. En dag i slutet av 1800-talet vid Rhen där von Stephanitz tjänstgjorde som ung rekryt vid det tunga rytteriet, studerade han en herde med sina herdehundar i arbete, och blev så begeistrad att han senare bestämde sig för att förädla denna hundtyp och skapa en hund lämplig för allt möjligt arbete i mänsklig tjänst, vilket blev den nutida schäfern.

Max von Stephanitz utformade också en model för hur han trodde att herdehundarna utvecklats från vargen.

Erik Wilsson orienterade om Försvarsmaktens avel och uppfödning vid SBS årsmöte 2006

I samband med SBS årsmöte våren 2006 hölls tre föredrag. Varav ett avhandlade FHTE och då i första hand deras framtida uppfödning – föredragshållare Erik Wilsson med förflutet hos HS i Sollefteå, i jakthundskretsar och numer sedan januari -06 anställd vid FHTE:

Nuvarande uppdrag för Försvarsmaktens(FM’s) behov - avelsuppdrag 50 dressyrämnen årligen vilket kräver ca 200 valp. På sikt ev. trygga andra statliga myndigheters tjänstehundsbehov. Avelsstationen ligger i Sollefteå

Målbild: Frisk och arbetsvillig schäfer lämplig för förarskydd och bevakningshund.

Slutsats: Uppdraget kräver en sluten genpol på ca 80 tikar och 10-15 hanhundar

Metod: Tik provkull + ytterligare tre kullar vid godkänd provkull. Hane tre provkullar + ytterligare kullar upp till 100 valp (avelsstopp)

SKK-s grundregler etik skall ligga till grund.

Önskemålet är en sluten pol för att på det sättet få kontroll. Men man behöver och vill där det är lämpligs samverka med yttre uppfödare. Bristen som för närvarande föreligger hos de flesta uppfödarna är att de förmår inte skapa en ordentlig uppföljning av sin valpproduktion. FHTE tänker sig att samtliga hundar kommer att bli noggrant uppföljda. Samt utvärderade både individ vis, kull och tik- respektive hane-bas.

Kriterier/krav på avelsdjur: Friska, Ur friska kullar, Godkänt mentalt index, Kullindex mentalitet bättre än medel.

OBS Man kan inte sätta kraven högre än att man får tillräckligt antal hundar.

Mentalitet: Uttagning dressyr, uttagning linje och uttagning blivande avelsdjur

Testorganisation: Det skall var en lite grupp (2-3) som tjänstgör som beskrivare/testare. För att på så sätt skapa en enhetlig bild som inte får stora variationer på grund av olika testledares bedömning. För närvarande är kapten Pierre Wahlström testansvarig.

Testresultaten varierar med anlag, uppfödning, tik, utfordring, fostran, dressyr, ålder, testare och testplats

Hundarna tas in för test vid 15-18 månaders ålder.

Per-Erik Sundgren gav i sitt PM 2006 angående schäferavel följande rekommendationer:

”Schäfern är den i särklass bästa allroundhundrasen för bruksverksamhet om den kan hållas frisk samt fysiskt och mentalt i gott skick. Samhället har ett behov av tillgång till tjänstehundar för en rad viktiga funktioner. Erfarenheterna visar att samhälleliga institutioner inte på egen hand förmår hålla tillräckligt med bra avelshundar för att trygga tillgången till bra brukshundar. Det vilar därför ett särskilt ansvar på schäferuppfödare att planera sitt avelsarbete väl så att samhällsbehovet av bra tjänstehundar kan tillgodoses. Det arbetet bör naturligtvis ske i nära samarbete med samhällets institutioner, som då samtidigt kan ge viktiga bidrag till brukshundsporten.

Den som vill uppnå specifika avelsmål kan inte lägga ansvaret för urvalet helt i andras händer. Med den mycket omfattande internationella rekrytering av hanhundar som redovisas i SKKs rasdata är det egentligen så att avel med schäfer inte bedrivs i Sverige. Inom alla annan husdjursavel kallas den typ av verksamhet som vi i huvudsak har inom schäferaveln för upp-förökningsavel. D.v.s. man utnyttjar andras avelsarbete och uppförökar och sprider det till slutanvändare. Det första rekommendation är att svenska uppfödare av schäfer radikalt lägger om de grundläggande avelsprinciperna och främst grundar sitt avelsarbete på hundar som uppfötts och provats i Sverige och vars kvalitet man därför kan ha avsevärt bättre kontroll över. Om man sedan decennier har köpt in det bästa som stått att finna utomlands bör den svenska stammen av schäfrar gott och väl hålla för ett mer självständigt avelsarbete med starkare inriktning på nationella mål.

Den första väsentliga omläggningen av avelns inriktning bör gälla exteriören. Det finns inga exempel i naturen på travande djur med en så extrem anatomi som den moderna utställningsschäfern. Det är över huvud taget inte möjligt att skapa fysiskt sunda djur med utgångspunkt enbart från exteriöra ideal. Naturen ger många exempel på exteriört fulländade djur som många är utomordentligt estetiskt tilltalande. Men i naturen skapas exteriören ur funktionen och aldrig tvärtom så som inom många hundraser. Ett första led i att rätta till vad som kommit att gå allvarligt fel i 1900-talets schäferavel är därför att införa fysiska prov som verkligen testar hundarna fysiska prestationsförmåga.

När det gäller mentala egenskaper rekommenderas ett mer systematiskt utnyttjande av MH- beskrivningarna med utvärdering av hela avkommegrupper. Vid rätt hantering av insamlad information kan man undvika det problem som består i att enskilda avkommegrupper kan framstå som mycket bra så länge individantalet är litet för att bli alltmer lika medeltalet när avkommegruppen växer. Det finns teknik att ta hänsyn till såväl avkommegruppens storlek som antalet kullar som individerna kommer ifrån för att ge rättvisare jämförelser.

Den nystart av statlig brukshundsavel som är på gång i regi av Försvarets Hundtjänstenhet bör kunna ge möjligheter till en nystart också för svensk schäferavel Strävan inom olika grupper att arbeta med speciella prövningsformer i stället för att samlas kring gemensamma prov för hela brukshundverksamheten är ineffektivt. Skillnaderna i olika provs förmåga att skilja mellan bra och dåliga djur sällan betydande. Däremot kan sådana särsträvanden leda till att man både förfogar över färre djur och mindre prövningsresurser var för sig för att skapa ett effektivt avelsarbete. Ett samlat avelsarbete med gemensamma mål och prövningsformer har mycket större förutsättningar att nå framgång än om var och en går sina egna vägar.”