Bruksschäfer

Tänkvärda inlägg om schäfer som ras, uppfödning och användande av Sten Ström.
Sten Ströms blogg

Äntligen ett svar!

Tystnaden är bruten!

Se till att föräldradjuren följer punkterna nedan.

1. Följ rasstandarden med fokus på mentalitet. (Rädsla (orädd), samarbete, gripande, nyfikenhet.(+ Nerver)) = Mentalt sund och arbetsduglig samt exteriört så långt som möjligt enligt rasstandard.

D v s hellre avvikelse exteriört än dålig hälsa eller ”dålig” mentalitet.

2. Inför hälsodeklaration. Personlig kommentar:

(inte bara röntgen (som många kommenterar i debatten) utan alla sjukdomar, var öppen åkommor som kan finnas i linjerna. Lasta inte över problemen på valpköparen utan låt uppfödarna ta ansvar, finns det risk för åkommor delge köparen innan affären, annars ser jag det som oseriöst…) = God hälsa.

Använd SKK’s hunddata där finns ivf röntgen resultat och prov, tävling och test resultat. Ta hjälp om du inte kan själv eller vet vad du ska titta på.

Källa rasstandard och historik per den 2011-05-12:
Rasstandard och historik schäfer från AfS
Rasstandard
Hemland: Tyskland

Användningsområde: Mångsidig bruks-, vall- och tjänstehund

NKU-klassifikation: Grupp D

FCI-klassifikation:
Grupp 1 – Bruks-, vall- och tjänstehund
Sektion I – Schäferhundar med arbetsprov

Bakgrund – Ändamål:
Föreningen för tysk schäfer, med säte i Augsburg, Tyskland, medlem i Verband für das Deutsche Hundewesen e. V. (VDH) är som grundare ansvarig för standarden för tysk Schäfer. Standarden utvecklades ursprungligen vid det första klubbmötet i Frankfurt am Main den 20 september 1899, baserad på förslag av A Mayer och von Stephanitz. Ändringarna gjordes i standarden vid det sjätte medlemsmötet den 28 juli 1901, det 23:e medlemsmötet i Köln/Rhine den 17 september 1909, styrelsemötet i Wiesbaden den 5/9 1930 och avelskommitténs och styrelsens möte den 25 mars 1961.

Standarden reviderades och fastställdes av världsförbundet för Tyska Schäferhund klubbar vid möte den 30 augusti 1976. Standarden omarbetades vid SV fullmäktige och styrelsebeslut den 23-24 mars 1991.

Den tyska Schäferhundklubben, vars planerade avel startade efter klubbens grundande 1899, baserades på hundar som härstammade från central- och sydtyska vallhundar med slutmål att skapa och avla fram en hund, i högst grad lämplig för bruksändamål. Med detta som mål framställdes standarden för tysk schäfer, avseende såväl fysisk byggnad som temperament och karaktärsegenskaper.





Helhetsintryck:
Den tyska schäfern är en medelstor hund. Den skall vara något långsträckt, stark och muskulös. Extremiteterna skall vara torra och ben stommen stark.

Viktiga måttförhållanden:
Mankhöjden för hanhund 60-65 cm
Mankhöjden för tik 55-60 cm
Kroppslängden överstiger mankhöjden med ca 10-17%.

Uppförande och karaktär:
En schäfer skall ha ett jämnt humör och goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps, vakt-, skydds-, tjänste- och vallhund.

Huvud:
Huvudet skall vara kilformigt och i proportion till kroppen (huvudets längd skall vara ca 40% av mankhöjden), varken för brett eller för spetsigt. Huvudet skall vara torrt och med lagom bredd mellan öronen. Pannan, sedd framifrån och från sidan, skall endast vara måttligt välvd och utan eller med svagt antydd mittfåra.

Proportionen skalle – nosparti 1:1. Skallens bredd motsvarar ungefär dess längd. Skallen löper (sedd uppifrån) från öronen likformigt avsmalnande mot nosen, längs ett sluttande men inte utpräglat stop och övergår i det kilformiga nospartiet. Över- och underkäke skall vara kraftigt utvecklade.

Nos:
Nosryggen skall vara rak. Konkav eller konvex nosrygg är inte önskvärt. Nostryffeln måste vara svart.

Läppar:
Läpparna skall vara strama, väl åtliggande och mörkfärgade.

Ögon:
Ögonen skall vara medelstora, mandelformade och en aning snedställda. De får inte vara utåtstående. Ögonens färg skall vara så mörka som möjligt. Ljusa, stickiga ögon är inte önskvärt, då de påverkar uttrycket på ett ofördelaktigt sätt.

Öron:
Den tyska schäfern skall ha ståndöron, medelstora, upprättstående och liksidigt burna (inte indragna i sidled). De skall vara spetsiga och med öronmusslan riktad framåt. Vippöron och hängöron är felaktiga. Bakåtlagda öron i rörelse och i vila är inte fel.

Bett:
Bettet skall vara kraftigt, sunt och fullständigt (med 42 tänder enligt tandformeln). Den tyska schäfern har saxbett, d v s överkäkens framtänder skär saxartat över underkäkens. Överbett, underbett eller tångbett är felaktigt liksom större mellanrum mellan tänderna (tandrad med luckor). Felaktigt är också rätlinjig framtandsrad. Käkarna skall vara kraftigt utvecklade med tänderna djupt inbäddade i käkarna.

Hals:
Halsen skall vara stark och muskulös, utan löst halsskinn eller hakpåse. Halsen bärs i ca 45o vinkel till kroppen.

Bröst:
Bröstet skall vara tämligen brett. Bröstkorgen skall vara så lång som möjligt och välutvecklad. Bröstdjupet skall utgöra 45-48% av mankhöjden. Revbenen skall vara ganska välvda. Bröstkorgen varken tunnformad eller flat.

Rygg:
Rygglinjen löper från halsen längs den väl markerade manken, den obetydligt sluttande ryggen och det lätt sluttande korset, utan synligt avbrott. Ryggen är fast, kraftig och muskulös. Länden skall vara bred, väl utvecklad och muskulös. Korset skall vara långt och lätt sluttande ca 23% och omärkligt övergå i svansansättningen.

Svans:
Svansen skall räcka minst till hasen, dock ej längre än till mitten av mellanfoten. Svansens hår är något längre på undersidan och svansen bäres i en mjuk utåtböjd båge. Då hunden är exalterad eller i rörelse reser den svansen men den får inte lyftas över horisontalplanet. Operativa ingrepp är förbjudna.

Framben:
Frambenen skall sedda från alla sidor vara raka, och sedda framifrån absolut parallella. Skulderblad och överarm skall vara lika långa och medelst kraftiga muskler vara stadigt fästade vid kroppen. Den ideala skulderblads- och överarmsvinkeln är 90o, men når i regel upp till 110o. Armbågen får varken i vila eller i rörelse vara vare sig utåt- eller inåtvriden. Underarmarna är från alla sidor sett raka och sinsemellan absolut parallella, torra och muskulösa. Mellanhandens längd skall vara 1/3 av under armens, och vinkeln till underarmen skall vara 20-22o. Fel vinkel, d v s en alltför vinklad mellanhand eller en alltför stel mellanhand minskar bruksvärdet, i synnerhet uthålligheten.

Framtassar:
Framtassarna skall vara runda, väl slutna och välvda med hårda trampdynor. Klorna skall vara kraftiga, välvda och likaså mörka.

Bakben:
Bakbenen skall vara lätt bakåtställda, och sedda bakifrån vara parallella. Lår och underben skall ha ungefär samma längd och bilda en vinkel på ca 120o. Låren skall vara kraftiga och muskulösa. Hasen är fast och väl utvecklad. Mellanfoten under hasen skall stå lodrätt.

Baktassar:
Baktassarna skall vara slutna och lätt välvda. Trampdynorna skall vara hårda och mörka, klorna kraftiga, välvda och likaså mörka.

Rörelser:
Den tyska schäfern är en travande hund. Extremiteternas längd och vinkling skall vara avpassade till varandra på ett sådant sätt att bakbenen och frambenen kan förflyttas lika långt under kroppen utan att rygglinjen väsentligen förändras.

Varje tendens till övervinkling av bakbenen minskar styrkan och uthålligheten och därmed försämras bruksegenskaperna. Om kroppsbyggnad och vinkling är korrekta blir rörelserna vägvinnande och marknära och ger därmed ett ledigt, ändamålsenligt intryck. Vid jämnt och lugnt trav bäres huvudet framsträckt och svansen något lyftad, varvid en oavbruten mjuk obruten rygglinjen från öronspetsen längs nacken och ryggen ända till svansspetsen framträder.

Hud:
Huden skall vara (löst) åtliggande, dock utan att bilda veck.

Päls:
Den tyska schäferns korrekta päls skall bestå av stickelhår och underull. Täckhåret bör helst vara tjockt, rakt och hårt, samt ligga slätt. Håret skall var kort på huvudet, inklusive inre delen av örat, framsidan av benen, tassar och tår. Det skall vara något längre och tätare på halsen. Håret är längre på benens baksidor ner till hasleden och lårens baksida är rikligt hårbeklädda.

Färg:
Färgen skall vara svart med rödbruna, bruna, gula till ljusgrå tecken. Enfärgat svart eller grå, grå med mörkare skiftning. Svart sadel och mask. Obetydliga små vita tecken på bröstet liksom mycket ljusa insidor på benen är tillåtet men ej önskvärt. Nostryffeln måste vara svart hos alla färgvarianter. Avsaknad av mask, ljus eller stickig ögonfärg liksom ljusa eller vitaktiga tecken på bröst och benens insidor, ljusa klor och röd svansspets skall bedömas som pigmentbrist. Underullen skall vara ljusgrå. Vit färg är inte tillåten.

Storlek/Vikt:
Mankhöjd
Hane: 60-65 cm
Tik: 55-60 cm

Vikt:
Hane: 30-40 Kg
Tik: 22-32 Kg

Testiklar:
Hos hanhundar måste båda testiklarna var fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och felets art skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

Svåra fel:
Alla felaktiga rastecken som minskar bruksegenskaperna: Detta görs om inte rasstandarden med fokus på mentalitet följs. (Rädsla (orädd), samarbete, gripande, nyfikenhet.(+ Nerver))
Felaktiga öron: För lågt ansatta öron, vippöron, inåtställda öron, lösa öron.

Betydande pigmentbrist. Starkt begränsad totalstyrka (brist på fasthet).

Tandfel: (alla avvikelser från saxbett och tandformel om det inte gäller diskvalificerande fel)

Historik
Schäfern är som ”typ” en mycket gammal hund. Man har hittat kranier ända från bronsåldern, det vill säga runt 2000 år f Kr, som till sin utformning är nästan identisk med dagens Schäferhundar.

Denna ursprungsform har sedan genom alla år bevarats och nästan helt förskonats från mänsklig ”hjälp”. Från början hölls Schäferhund som vakthund för bostäder och lösdrivande boskap av olika slag, men under de senaste århundradena blev den alltmer en vallande hund för får, en så kallad herdehund, och det är också därigenom den fått sitt namn.

Fåraherde heter på tyska Schäfer, och herdens hund blir därför helt logiskt Schäfer- hund. Debuten för den moderna Schäferhunden skedde på en utställning i Tyskland 1899, där den uppmärksammades av två män, Max von Stephanitz och Artur Meyer, som sedan kom att bli Schäfertysklands dominerade krafter under många år. Dessa herrar var mycket entusiastiska och bildade redan 1899 den tyska Schäfer- hundklubben (SV) och man skrev också detta år den första exteriöra och mentala rasstandarden, en standard som med bara marginella ändringar gäller än i dag.

Enligt många sakkunniga är det först de senaste 10 till 20 åren som hundarna börjat se ut som den exteriöra delen av standarden föreskriver.

I princip finns inte något arbetsområde som är främmande för en Schäfer. Inte minst dess insatser på tjänste-hundsidan har rönt stor uppmärksamhet. Redan i början av 1900-talet introducerades den som polishund i Tyskland och den fick också många och viktiga uppdrag under första världskriget, där den definitivt befäste sin användbarhet.

Värdens populäraste ras, en mångsidig brukshund
I de flesta länder världen över toppar Schäferhunden år efter år registreringstabellerna som mest köpta hund. Anledningarna är naturligtvis flera, men de många användningsområdena är nog skälet till att så många människor väljer denna ras.

Det finns knappast någon uppgift inom hundsporten, eller i samhällets tjänst, som inte en Schäferhund klarar av.

Allmänt om rasen
Schäferhunden är visserligen världens – och Sveriges populäraste ras, men det är för den skull ingen renodlad sällskapshund. Den måste få jobba med både benen och hjärnan för att bli lycklig. Man behöver inte flänga runt hela Sverige och tävla varje helg (även om det oftast är rätt kul), men man måste bibringa hunden kunskaper i en eller flera bruksgrenar. Kunskaperna ska givetvis sedan underhållas med täta träningspass.

En Schäfer som inte får jobba är ingen lycklig Schäfer
Rent allmänt kan man säga att bara riktigt aktiva människor kan komma i fråga för att ha Schäfer, aktiva genom att promenera i skog och mark, och som dessutom har tid att arbeta med hunden. En fråga som oftast ställs är om barnfamiljer kan skaffa Schäfer. Rasen passar bra i en barnfamilj om hunden och barnen, med föräldrarnas hjälp, får lära sig visa respekt och ta hänsyn till varandra.

Inte minst måste det finnas regler som måste följas från båda håll. Även som oerfaren hundägare kan man mycket väl köpa Schäfer. Förstagångs ägarna har som regel ett stort hundintresse, vilket med lite hjälp kan utvecklas till ett väldigt fint förhållande med hunden. Som hos alla raser bör man vara lyhörd för råd och anvisningar och vilja lära sig ”allt”. Är man det, kan rasvalet av en Schäfer bli mycket lyckat, även om det är den första hunden.

Egenskaper och mentalitet
Enklaste sättet att beskriva en Schäfer är att citera en bit ur standarden:

”En Schäfer skall ha ett jämt humör och ha goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste– och vallhund”.

Man kan säga att den skall utstråla styrka vighet och självsäkerhet samt inge respekt och vara samarbetsvillig. En valp har naturligtvis inte utvecklat alla egenskaperna till fullo, men med en ägare som har intresse tid och engagemang, kommer den säkert att leva upp till vad som ovan sägs. Förarkontakten är bland det viktigaste vid hundens uppfostran, oavsett vilken ras det rör sig om. Om den är god, och signalerna från föraren är så tydliga att hunden aldrig behöver tveka eller missförstå budskapet, finns stora chanser att hunden skall bli precis som man vill ha den.

En normal Schäfer finner sig tillrätta i de flesta situationer och miljöer.
Den har därför inga problem att koppla av i hemmets lugna vrå under förutsättning att den fått tillräcklig motion och stimulans. Inom sin egen flock är den oftast kontaktsökande, och stundtals kelig och ömhetsberoende. Med rätt ledarskap är det inga problem med självständighet.

Mot främlingar skall den ha en något avvikande inställning, utan rädsla och utan alla former av aggressivt eller hotande beteende, alltså fullständigt godlynt. Att väldigt många människor har stor respekt för Schäferhundar beror säkert på att den liknar vargen (den gamla folktron om vargens farlighet lever fortfarande kvar), och att den syns ofta ”vilt bitande” vid TV-reportage från idrottsevenemang med mera, (något som är inlärt och sker på kommando), samt att den kan vara något reserverad i sitt sätt att hälsa på främmande människor. Detta gör att den kan användas som vakthund. Den skall då ha ett balanserat uppträdande.

Schäferhundens intresse för att jaga (vilt) är inte utpräglat och brukar inte vara något större problem. Den kan visserligen göra små utflykter ibland, men håller sig som oftast inte längre bort än att den har flockledaren inom synhåll.

I sitt förhållande till andra hundar av samma kön är den bättre än genomsnittet. Antalet bråk och slagsmål är förhållandevis få (med tanke på hur många Schäfrar det faktiskt finns). Med träning i ung ålder och rätt ledarskap kan ett eventuellt problem med detta nästan helt elimineras.

Vardagsliv med Schäferhunden
En Schäfer skiljer sig inte från andra raser när det gäller vardagslivet. Inte heller motionsbehovet skiljer sig från andra brukshundar som bör bestå av dagliga promenader, kombinerat med annan regelbunden motion som till exempel cykel-, jogging-, skidturer (med pulka), eller varför inte simturer på sommaren om man kan ordna detta.

Det ungefärliga motionsbehovet är två till 3 timmar om dagen, plus en stunds mental aktivering i form av till exempel lydnadsträning.

Allt sammantaget borgar för att hunden mår bra och orkar utföra det arbete som vi ålägger den, oavsett om det är på det fysiska eller det psykiska planet. Det spelar inte så stor roll hur man aktiverar sin hund, huvudsaken är att man gör det, såvida man inte har en klar målsättning med sin utbildning förstås, som att bli brukschampion,
lydnadschampion, bevakningshund, hemvärnshund, räddningshund, draghund, vallhund, eftersökshund eller vad det nu må vara.

En Schäfer som fått sitt behov av fysisk och mental aktivering tillgodosett kan som vuxen vara ensam hemma några timmar, även om detta inte är så lyckat. Schäfern är ett utpräglat flockdjur och vill helst umgås med folk, det vill säga sin familj så mycket som möjligt.

Sammanfattning, motion och aktivering
- Drygt två timmarsmotion per dag – plus mental aktivering
- Lugna vardagspromenader
- Långa skogspromenader
- Cykelmotionering
- Sim- motionering
- Följa med på ridturen
- Följa med på joggingturen
- Följa med på fjällturen
- Spår, skydds, enligt svenska eller internationella former
- Sök, rapport
- Lydnadsdressyr/tävlingslydnad
- Draghundssport
- Räddningshund
- Bevaknings- Hemvärns- Räddningshund
- Polisiärt arbete
- Annat tjänstehundsarbete
- Viltspår

Personligen tycker jag att nosarbete bättre mentalaktivering än lydnad;)

Varför avlar man på en hund som ser ut som en schäfer men är långt ifrån mentalt, och på grund av detta inte kan användas till vad rasen är avsedd för???

Till och med rasklubben verkar inte se något problem med det ovan, vilket är skrämmande…

Nedan lite olika bra åtgärdspunkter som båda två är i samma linje…
Båda borde vara rimliga krav för uppfödning av hund inom bruksras!

Sluta gnälla på att MH/MT inte är bra i avelsarbetet, visst de är inte så bra att de inte kan bli bättre, men i dag har vi inget som slår dessa Beskrivningar/Tester i avelsarbetet, därför borde det vara ett rimligt krav att tillämpa dem och göra det för att förbättra aveln, inte för sakens skull…
Samma sak att följa Reino och Stens punkter ovan är ett rimligt krav.

Dags för strid del 3
Centrala ledningen för Svenska Schäferhundklubben Verkar helt ointresserade av att besvara eller svara på Reinos brev, jag tycker det är skamligt!

Jag som trott att styrelsen i en ideellförening var till för medlemmarna och inte tvärtom, så fel man kan ha…

Jag håller helt med Reino också i tidigare inlägg i debatten. Stå på dig Reino hoppas du orkar hålla ut du har många med dig!

Citat:
”Herr ordförande och AFS styrelse.
Den talande tystnadens taktik är en dålig taktik. Den ger tyvärr utrymme åt spekulationer och möjligen förhastade slutsatser.Man kan börja fundera över olika möjliga orsaker till tystnaden.
T ex att
-Du/Ni inte är läskunniga
-Drabbats av handlingsförlamning?
-Är rädda för en öppen diskussion
-Du/Ni saknar den kunskap man bör besitta för en diskussion i ämnet
-Du/ Ni inte företräder alla medlemmar i AFS utan bara en särskild, selekterad skara medlemmar.
-Du herr Ordförande kanske inte är den som styr skutan, kanske det är andra personer som drar i trådarna.

Det verkar också som du/ni stoppar varje form av kritiska artiklar i schäfertidningen.Censur herr ordförande är ett förhållningssätt man brukar finna i totalitära samhällen.En medlemstidning borde väl spegla alla medlemmars olika åsikter och bevaka frågor kopplade till medlemsskapet. ”

Upplysning till Hundcoachen…
Citat från Reino:
”Alla de uppfödare som avlar på föräldradjur med rädslor,dåligt samarbete,dåliga gripanden och låg nyfikenhet kan omöjligt vilja se till schäferns bästa. Du tror väl inte på fullt allvar att seriösa uppfödare med ansvar, moral och etik skulle avla på dålig mentalitet eller direkt sjuka hundar. Däremot finns det oseriösa uppfödare som fullständigt struntar i regler och rekommendationer.
Både du och jag vet att innan vi hade bekämpningsprogram mot armbågar avlades det gladeligen på avelsdjur med armbågsfel. Tittar vi på nuvarande statistik så menar du att det inte har blivit speciellt bättre med åren när det gäller HD.Det är en riktig slutsats och den har sin förklaring i följande faktum nämligen att vi har ett stort antal uppfödare som idag utan några som helst samvetsbetänkligheter använder avelsdjur ur syskongrupper med över 50% HD och ED fel.Det är inte bekämpningsprogrammet mot HD som har brister.Det är uppfödare som inte röntgar hela kullar och använder avelsdjur med hög HD frekvens i den genetiska familjen som brister i sitt uppfödaransvar. Det borde vara en självklarhet att detta är oerhört riskabelt. Det finns skräckexempel där t.ex kullen består av 7 individer varav 6 st varken är röntgade eller MH beskrivna. i andra fall handlar det om avel på individer där flertalet syskon har HD och ED. Listan kan göras hur lång som helst.
”

”Jag vill ge dig en rekommendation, istället för att lägga ner din tid på att försöka att beskriva en schäfer för mig tycker jag att du ska studera fakta . Roa dig med att gå in och studera dom 10 största exteriöruppfödarna i Sverige. Du vet exakt vilka dom är. Titta på deras MH, HD och ED statistik och vilka hanar dom har använt. Gå sedan in och titta på schäferhundklubbens egna statistiklistor.”

http://www.hedeforsen.se/?p=8818

5 punkter:

1. Åtgärd nummer ett : Alla schäferuppfödare måste följa rasstandarden.
2. Åtgärd nummer två: När det gäller RAS ersätt rekommendationer med krav så att målsättning kan bli verklighet
3. Åtgärd nummer tre: Skärpta bestämmelser gällande MH- beskrivning och HD/ED- röntgen.Krav gällande MH-beskrivning och HD/ED röntgen som skall omfatta hela kullar
4. Åtgärd nummer fyra: Inför hälsodeklaration.
5. Åtgärd nummer fem: Nybildande av en alternativ intresseorganisation som på allvar tar upp kampen mot den usla schäferaveln som på sina håll bedrivs i vårt land.

Tack Reino för ett till mycket bra inlägg i debatten. Önskar man kunde hjälpa dig mycket mer…

AfS moderklubb är SBK detta finns på SBK:

Citat:

http://sbk.nu/templates/Page____1067.aspx

”Bruksraser

Svenska Brukshundklubben har avelsansvar för 18 hundraser i Sverige. Det är hundraser som visat sig speciellt lämpande för Brukshundklubbens ändamål och därför kallas dessa raser för bruksraser. Utöver dessa finns det en hel del andra arbetande hundar, till exempel jakthundar, som i dagligt tal kallas för brukshundar.

De raser som finns inom Svenska Brukshundklubben har höga krav på mentalitet, funktionsduglighet och fysisk sundhet. Det innebär att hundarnas fysik ska klara arbetet som brukshund och samtidigt lyckas bra på utställning.

Samhället ställer idag höga krav på våra hundars mentalitet, kort och gott – en sund själ i en sund kropp. Ägarens roll är viktig i valpens utveckling till vuxen hund. En hund med de allra bästa förutsättningarna att bli en trevlig arbetskamrat och familjemedlem kan spolieras av felaktig uppfostran eller dålig uppväxt och miljöförhållanden. Genom att välja en uppfödare med omsorg och gå kurs i Brukshundklubben ger rätt vägledning om man själv är orutinerad.

Krav på god mentalitet och funktionsduglig fysik hos våra brukshundar präglar både Brukshundklubbens tävlingsregler och aktiviteter. Bland annat måste alla uppfödarementalbeskriva sina avelsdjur. Hundar av bruksraser över 15 månader måste också kunna uppvisa resultat (minst 2:a pris) från utställning för att kunna erhålla bruksprovschampionat.”

Citat2:

http://sbk.nu/templates/Page.aspx?id=7361

”Vår uppgift

Svenska Brukshundklubben har en uppgift som vi valt att formulera i fem punkter.

·        Vi ska sprida kunskap om hund
Vi ska genom att sprida kunskap om hund förbättra förutsättningarna för hunden och värna rätten att ha hund i samhället. Med information och utbildning till hundägare och allmänhet samt samarbete med andra aktörer än oss själva ska vi ta samhällsansvar. Vi ska erbjuda hundägare kvalificerad hjälp att leva upp till de krav som samhället ställer. Genom att utveckla och erbjuda praktiska aktiviteter med hund såsom träningar, tävlingar och prov ska vi verka för ett aktivt och sunt liv för hundar och hundägare.

·        Vi ska ha friska och funktionsdugliga hundar
Vi ska inom Brukshundklubben tillhandahålla mentalt och fysiskt friska samt funktionsdugliga hundar. För att klara denna uppgift måste vi bedriva ett systematiskt och väldokumenterat avelsarbete. Avelsarbetet ska vara aktivt och bygga på en gemensam värdegrund för de raser vi har avelsansvar för. Avelsresultatet ska fortlöpande utvärderas utifrån ett helhetsperspektiv och presenteras publikt.

·        Vi ska ha hundar i människans tjänst
Vi ska bidra till att hundens förmåga kommer till nytta i samhället. Genom information och utvecklande samarbete med andra aktörer i frågor som rör hundens användning i människans tjänst ska vi ta samhällsansvar. Vi ska skapa förmåga och kompetens att utveckla och utbilda samhällsnyttiga hundar.

·        Vi ska öka vår kunskap om hund
Vi ska öka vår kunskap om hunden, dess behov och beteenden samt avel. Via samarbete med forskare, dokumentation av verksamheten, utveckling av träningsmetoder och provformer och ett fortlöpande kunskapsutbyte inom och utom organisationen ska vi bli ännu kunnigare om hund. Syftet är att bredda kompetensbasen inom organisationen.

·        Vi ska vara en aktiv organisation
Vi ska vara en aktiv organisation som arbetar för ett aktivt hundliv, aktiva medlemmar och spridande av kunskap. Organisationen ska utgå från medlemmarna och bygga på att helheten är större än de ingående delarna. Genom målstyrning, uppföljning och utvärdering av verksamheten ska vi se till att Brukshundklubben hela tiden utvecklas. Brukshundklubben ska kännetecknas av ett utvecklat ledarskap och en öppen attityd. Vi ska ha ett utvecklande samarbete med ideella, privata och offentliga aktörer samt aktivt arbeta med opinionsbildning för hundens bästa i samhället.”

Jmf med schäferklubbens ståndpunkt på ett enklare modprov för utställningshundarn mot brukshundarna…

http://www.bruksschafer.se/schafer/lasvart-om-schafer-och-afs/

http://www.hedeforsen.se/?p=8677

Tittar man på Svenska schäferhund klubben (AfS) hur de ser schäferägare/uppfödare som arbetar med sina hundar i bruks. Jag var på SSM i Vaggeryd i Juli 2010, på Internationella brukset. Brukset går på vardagar, många jobbar eller har sökt semester, kamratfesten är på en vardagaskväll i ett partytält på gräsplanen som utställningen kommer att gå av stapeln under helgen. D v s bruksfolket kan ta ledigt eller menar de att bruksfolket är arbetslösa… Ska bruksfolket ha fest ge dem ett tält på en gräsplan…

Påföljande helg är vikt åt utställning, deras kamratfest sker i mässen…

Jämför man dessa två grupper bruks/utställning är de inte så svårt att dra slutsatsen att bruksfolket är något katten släpat in och utställningsfolket är de fina folket.

Varför vill man ha med bruksfolket jo medlemsintäkter. helst vill de nog att vi ska betala och hålla käft, sen undrar de varför de tappar medlemmar…

Föra en dialog med AfS är lika givande som att prata med en truck, man lär aldrig komma framåt, de finns iof en heldel som försöker (en stor eloge till dem) men de är mycket trögjobbat, de är troligen lättare att ändra svensk lag Kom gärna med förslag hur vi kan ändra på AfS syn samt rätta till aveln.

Nu gynnas avel på mindre mentalt bra hundar, modprovet för utställninghundar blir mindre belastannde och ej som för brukshundarna, man behöver ej följa rasstandarden vad gäller mentaliteten på utställningslinjer.

AfS tycker det är viktigt att få in sitt nya klubbmärke och att folk gnäller för mycket.

Med AfS menas de styrande i centrala AfS.

Citat:
”Kom ihåg följande:
Polismannen som står mitt i kravaller med gatustenar flygandes i luften har ingen nytta av att hunden i kopplet har tilldelats CK. Han behöver en hund som kan och vågar stå emot när det blir tuffa tag.

Tulltjänstemannen som tillsammans med sin hund skall skydda samhället från insmugglade droger behöver inget HP på sin hund, han behöver en hund som oförtröttligt letar, krafsar och söker tills han finner narkotikan.
Hundföraren som tlllsammans med sin bombhund skall skydda samhället från attentat behöver inget utställningscert och blågul kokard, han behöver en hund som vågar klättra uppför spiraltrappan och springa in det mörka rummet med trånga utrymmen.

Du och jag som vill ha en god kamrat som följer oss i vardagen behöver ingen prishylla med rosetter, pokaler och röda band. Vi behöver en hund som klarar av att åka buss utan att huka för främlingar, inte bryter ihop av ljudet från nyårsraketerna eller flyr längre än kopplets längd för att det small till bakom hörnet.
En hund som gärna vill leka med oss och med främlingar. Som gillar att leka dragkamp och tycker att livets höjdpunkt är att följa med oss ut i spåret.

En sådan hund avlade Ryttmästare von Stephanitz fram i Tyskland för lite mer en hundra år sedan. Den har sedan 1900-talets början gjort samhällsnyttiga insatser. Den har varit den populäraste rasen i Sverige under ett stort antal år.Allt detta är på väg att ändras på grund av människors fåfänga, okunnighet och kortsiktiga tänkande.
Om Du som läser detta tycker att det jag skrivit är viktigt. Gör då något för din ras schäfern NU.
/ Reino Oskarsson”

Lite läs tips:
Dags för strid

Resultat kan lätt bli att även schäfern blir som hundarna i artikeln under:Farliga hundar ett uppfödarproblem

Bra skrivet Reino!

Vad ska man göra åt det???

Denna webbplats kommer att handla om schäferhunden men framför allt schäfern som brukshund, då det i dag är en STOR skillnad på schäfer avlad för arbete eller schäfer avlad för utställning.